Det har nu gått över en vecka sedan Svea, vår Goldenretriever, fick somna in...jag har inte orkat skriva om det, jag har knappt stått ut att se andra hundar...men jag börjar kunna tänka på alla de fina sakerna utan att brista ut i tårar nu. Hon var en väldigt speciell hund, och hon ville vara med oss så mycket längre, även när hennes kropp svek henne hastigt och grymt (hon var 12+ 1/2 år och fick var vi förmodar, var en stroke, som förlamade henne)Hon var min mycket speciella pällsklädda lilla syster, som alltid, glatt viftande på svansen, kom till mig när jag steg innanför dörren, som alltid stolt visade upp när hon fått något extra gott...och som kysste godsaker från händerna som gav dem (hon var så försiktig <3 )
Jag kommer verkligen att sakna henne. Men jag vet att i livet efter detta, har hon gott sällskap av de som redan gått henne före. Vi möts alla igen, det är det enda jag kan tro på.